Allt fler föräldrar vill ha råd om sina vuxna barn
 
Föräldraskapet är livslångt – liksom föräldrars ängslan. Allt fler som ringer till Föräldratelefonen är oroliga för sina vuxna barn eller sina barnbarn.
 
Till Föräldratelefonen, som drivs av Föreningen för psykisk hälsa, har föräldrar sedan snart tjugo år kunnat ringa och få tala om problem i familjen. Nu visar ny statistik att allt fler föräldrar ringer av oro för sina vuxna barn och barnbarn. En förklaring kan vara att allt fler skiljer sig.
Det tror Ann-Mari Orrenius, psykolog och terapeut, som var med och startade Föräldratelefonen 1996, och som arbetat med den sedan dess.
– Om de vuxna barnen skiljer sig så påverkar det också deras föräldrar, det händer saker även i relationen till dem.
 
När Föräldratelefonen startade på 1990-talet var det inte alls lika vanligt att föräldrar frågade om sina vuxna barn. 2010 var det tio procent av alla samtal som rörde vuxna barn eller barnbarn. I fjol, 2012, hade den siffran ökat med ytterligare 3–4 procent.
– Vid skilsmässor blir det lätt komplicerat. Fler blir inblandade kring barnen och det blir mer dynamiskt i relationerna.
 
Frågorna från mor- och farföräldrarna handlar ofta om att de inte får träffa sina barnbarn lika mycket som tidigare.
– Det kan vara en stor sorg. Det kan också gälla uppfostran, att man tycker att dottern är för sträng eller för släpphänt med sina barn. Eller att sonen inte får bestämma något i sitt äktenskap.
 
Så vi föräldrar, slutar vi aldrig att oroa oss?
– Nej, föräldraskapet tar aldrig slut, säger Ann-Mari Orrenius, som själv är både mormor och farmor, och som skrivit en rad böcker om anknytning och samhörighet mellan barn och vuxna.
– Jag tror att det i grunden handlar om den eviga frigörelsen, om en frigörelse som är oklar, ofärdig. En del unga vuxna stänger helt enkelt av kontakten med sina gamla föräldrar, vilket är ett tecken på att de inte kunnat separera och skilja ut sig ordentligt. Kvar står en ledsen äldre förälder.
Men många äldre föräldrar lyckas heller inte frigöra sig från sina vuxna barn.
– Och när de tränger sig på med sina välmenande åsikter blir det bara värre. Eftersom vi, när vi talar i telefon, bara hör den ena parten, kan vi aldrig ta ställning. Men vi kan ge några råd om vad man kan göra och bör göra så att det inte blir sämre. Mor- och farföräldrar kan inte lägga sig i för mycket, det blir det bara sämre av. Ibland måste man inse att man faktiskt inte kan hjälpa till.
För många överambitiösa äldre föräldrar är det lättare att engagera sig i andras liv än i sitt eget, konstaterar Ann-Mari Orrenius.
– Som terapeut kan man försöka hjälpa dem att börja ägna sig åt sitt eget liv, sin egen partner och sina egna vänner. Man kan höra sig för om de inte har några andra intressen, så att de kan frigöra sig utan att göra sig själva och andra illa. Ibland är det bra att ta till litet humor för att få dem att distansera sig litet.
 
En del äldre behöver hjälp med att öka avståndet till de vuxna barnen.
– Det kan behövas innan man kan komma närmare varandra.
Också vuxna barn ringer om problem med den äldre generationen.
– En del, vars föräldrar har det bättre ställt ekonomiskt och trygghetsmässigt, tycker att föräldrarna är snåla. Eller att de bara spelar golf och reser och inte tar sig tid alls med sina barnbarn. Andra äldre invaderar de unga och deras familjer alldeles för mycket. Lagom är bäst.
 
Och vad är då lagom?
– Lagom är de stunder då vi plötsligt mår lite bra. Det är så viktigt att man som äldre känner efter vad man från sitt hjärta verkligen vill ge, så att det blir kvalitet i hjälpen.
Men svärmorsproblem hör terapeuterna som arbetar med Föräldratelefonen inte särskilt mycket om numera. Bilden av den elaka svärmodern har bleknat på senare år, säger Ann-Mari Orrenius.
– Folk har blivit klokare och ser att den elaka svärmodern är en mytisk figur. Däremot har mor/dotter-konflikter blivit vanligare.
 
Också telefonsamtalen från pappor har ökat. 80–90 procent av de män som ringer är skilsmässopappor.
– Kanske får de inte träffa barnen tillräckligt mycket, kanske litar barnens mamma inte på dem. Men det kan också handla om konkreta problem med barnen. När vi startade var det nästan inga pappor som ringde. Jag tror att pappor är mind­re rädda i dag.
Föräldratelefonen tar emot cirka nio hundra samtal per år. Både de som ringer och de som bemannar får vara anonyma. Men alla som arbetar med Föräldratelefonen är erfarna psykologer och socionomer, betonar Ann-Mari Orrenius.
– Det är inte bara som att prata med någon annan som haft barn.
Samtalen varar mellan 20 och 30 minuter.
– Och det brukar räcka. Vi får mycket feedback, många säger att de känner sig klokare, att de fått hjälp att reflektera. Ibland kan vi förstås lotsa dem vidare.
 
Föräldratelefonen Är öppen vardagar kl 10–15. (020-85 20 00).
44 procent av samtalen handlar om barnrelaterade symtom. 28 procent rör familjeproblem och 28 procent handlar om uppringarens problem, som oftast består av osäkerhet i föräldra­rollen.
Psykisk hälsa är en ideell förening som vill ge stöd, sprida kunskap och bilda opinion i frågor som främjar den psykiska hälsan i samhället. psykiskhalsa.se
Föreningen driver också Äldretelefonen (020-22 22 23) och Självmordsupplysningen (sjalvmordsupplysningen.se).