Mormors och farmors långa liv

Varför lever kvinnor så länge efter att de slutat vara fruktsamma? Jo, för att de ska hinna med att vara mormor eller farmor under en relativt lång tid innan de dör, är svaret enligt den förklaringsmodell som brukar kallas alloföräldraskap. Med en större grupp vuxna individer som skyddar barnen och deltar i en samarbetsinriktad fostran överlever barnen i större utsträckning och kan föra släktens gener vidare. Därför har evolutionen styrt mot detta. Ett exempel på så kallad släktskapsbaserad selektion som gynnar inte bara en individs, utan en hel släkts överlevnad.
Teorin om alloföräldraskap har förts fram av bland andra den amerikanska antropologen Sarah B Hardy. I Sverige har den beskrivits av Johan Örestig och Jonas Olofsson i boken Evolutionsteori och människans natur, (Natur och Kultur, 2015). Johan Örestig är Fil Dr i sociolog vid Umeå universitet. Jonas Olofsson är docent i psykologi vid Stockholms universitet. De kommer från olika forskningstraditioner har genomgående i boken velat förena det biologiska och sociala perspektivet på människan.
Avsnittet om alloföräldraskap ger detta dubbla perspektiv och ger dessutom kunskaper som är intressanta, även i vår moderna sociala miljö, anser Johan Örestig.
– Vi vill visa att humanvetenskapen kräver ett helhetsperspektiv som beskriver människan som både social och biologisk varelse. När det gäller just den här frågan är det mest uppenbara att vi som föräldrar inte ska lämnas ensamma med omsorgen om barnen. Det Sarah B Hrdy för fram i sitt resonemang ser jag som en indirekt kritik mot idealiseringen av kärnfamiljen. Barn gynnas av en större grupp ställföreträdande föräldrar som på olika sätt kan skydda och hjälpa dem. Det handlar inte bara om föda och rent fysiskt skydd. Speciellt i vårt moderna samhälle kan mor- och farföräldrar också erbjuda ett kulturellt stöd som hjälper barnen att vidga sina vyer och ta del i samhället på flera olika sätt, säger han.
Teorin om en evolutionär utveckling mot alloföräldraskap tar avstamp långt, långt tillbaka i vår historia, till innan den moderna människan utvecklades för ungefär 100 000 – 200 000 år sedan. Ett sådant kunskapsunderlag kan bara tas fram med hjälp av teoretiska modeller där man försöker återskapa hur livet såg ut för våra förfäder och vilka utmaningar de måste möta för att säkra sin överlevnad och fortplantning.
– Med modellen kan man visa att genom att leva länge, och finnas till hands för sina barnbarn, konkurreras andra egenskaper ut som inte hade samma värde för överlevnaden. Det är det ena som stödjer teorin. Det andra är att det finns gott om djurstudier som visar att tillgången till stöd ökar överlevnadschanserna. Men det var först på 1970-talet man började inse att sådant som samarbetsinriktad uppfostran kunde uppstå evolutionärt, att det naturliga urvalet kan gynna självuppoffrande beteendemönster som ökar överlevnadschanserna för besläktade individer. Tidigare var resonemanget mer begränsat till ett individuellt överlevnadsperspektiv, förklarar Johan Örestig.
Vid sidan av människor är det bara vissa apor och tandvalar som har den speciella egenskapen att kvinnorna, eller honorna, lever länge efter menopausen. Att det inte gäller de flesta arter har att göra med hur skyddsbehovet ser ut, förklarar Johan Örestig.
– Det är hos arter med sårbara ungar som behöver skydd och stöd under lång tid framåt som ett sådant skyddssystem växt fram evolutionärt. Människor, apor och valar har ett större behov av många skyddande släktingar än arter vars ungar klarar sig själva efter ganska kort tid.
Att det är den kvinnliga sidan som fyller denna speciella funktion har också sin förklaring.
– Det beror på att det är så stora risker förenade med barnafödande. Att bli pappa sent i livet innebär inte alls samma risker. Därför upphör fertiliteten tidigare för kvinnor. Men det skulle vara intressant att veta mer om vilken roll den manliga sidan har i ett system med samarbetsinriktad fostran, säger Johan Örestig.

Text: Yvonne Busk PUBLICERAD DEN FEB 21ST, 2016 I FORSKNING