Bilaga A  Brev från vår medlem Lena Fredriksson                       

 Barn- ,äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér
 Socialdepartementet
 
Mina barnbarn behöver mig och jag behöver dem! 
 
Jag heter Lena Fredriksson och jag är medlem i en opolitisk ideell förening som heter Saknade barnbarn. Vi är många mor- och farföräldrar som efter arbetslivets slut inte får njuta den "efterrätt" som gemenskapen med våra barnbarn innebär. När det uppstår en konflikt mellan det vuxna barnet och föräldrarna blir det ofta barnbarnen som blir slagträn i denna konflikt. Barnbarnen och mor/farföräldrarna får inte träffas. När tiden går och kontakten är bruten kan mor/farföräldern anlita de sociala myndigheterna för råd och hjälp om hur man ska gå till väga för att komma i kontakt med sina barnbarn igen. Man får dock inga råd och ingen hjälp om man inte lämnar in en orosanmälan till de sociala myndigheterna på den ort där barnet bor. När väl denna anmälan är gjord så förutsätter man att man ska få hjälp eller åtminstone en bekräftelse på att man har skickat in en sådan anmälan.
 
Jag har av erfarenhet noterat att socialtjänsten inte ens diarieför de anmälningar som kommer in. Detta finner jag vara uppseendeväckande slarvigt! Därför kan man inte efter en tid gå tillbaka till anmälan för att se vad som är skrivet! Man blir helt utestängd ifrån den anmälan som gjorts, då allt är sekretessbelagt. Att inte få veta någonting om vad som avhandlats eller vad som eventuellt skett i mötet med den sociala myndigheten och de vuxna barnet och barnbarnen känns som en diskriminering av oss som mor/farförälder och anmälare. Att de sociala myndigheterna inte ens bevärdigar oss mor/farföräldrar ett uns av förståelse eller respekt är en diskriminering av oss anhöriga.
Att inte få någon information om det som jag har påtalat i min orosanmälan är kränkande! Orosanmälan lämnas p.g.a. oro för barnbarnen. Barnbarnen har ofrivilligt blivit fråntagen den äldre generationens gemenskap, erfarenhet och kärlek! Saknaden av mor/farföräldrar kan bli mycket svår och ångestfylld för ett barnbarn resten av livet.
Att känna denna åldersdiskriminering och hopplöshet inför en myndighet som säger sig vara till hjälp i utsatta lägen där barn är inblandade är upprörande! Man bör värna barnbarn som ofrivilligt är fast i ett föräldraskap, där betydelsen av mor/far-föräldrar negligeras.
De sociala myndigheterna har inga direktiv om hur de ska agera i situationer som dessa. De är rädda att ta egna initiativ och de saknar handledning av professionell personal i denna viktiga hantering .De flesta socialförvaltningar i många kommuner har mycket svaga chefer.  Det finns många exempel på denna initiativlöshet över hela landet. Empati och engagemang saknas. För att ta ett exempel: om en förälder dör och t. ex. fadern blir kvar med barnet kan han ensam bestämma om huruvida den döda kvinnas föräldrar ska få fortsätta att träffa sitt barnbarn eller ej. I många fall avvisar fadern kontakten med barnets äldre generation på mödernet.
Jag anser att man ska lagstadga om att denna kränkning och diskriminering av mor/farföräldrar inte får förekomma! Det gäller barnbarnets bästa. Ju fler anhöriga som får vara runt barnbarnet som stöd ger en trygghet för barnbarnet genom hela livet. Den kvarvarande förälderns veto ska inte kunna vara allenarådande som det nu är!
De sociala myndigheterna måste mer ifrågasätta föräldrar som nekar sina barn umgänge med mor/ farföräldrar, samt likaledes ifrågasätta varför mor/farföräldrar utestängs till umgänge med sina barnbarn. Sådana ifrågasättanden görs inte av de sociala myndigheterna i den utsträckning som jag (och många med mig) önskar, vilket vår erfarenheten tydligt visat.
Om båda föräldrarna omkommer är det mycket vanligt att barnbarnet placeras i fosterhem. Det vore prio 1 att barnet placeras hos sina mor/farföräldrar som de redan känner . Mor/farföräldrarna har dessutom starka band till sina barnbarn. De har inga ekonomiska incitament för sitt omhändertagande, utan detta betingas uteslutande av kärlek till barnbarnen.
Pensionerade mor/farföräldrar måste också prioriteras i dessa fall och inte som nu diskrimineras!

Jag vill (liksom föreningen Saknade Barnbarn) framhålla att det är av största vikt att skriva in i lagen att barnbarn inte ska kunna dras in i de vuxnas konflikter. De ska enligt lag ha juridisk rätt till umgänge med den äldre generationen även om föräldrarna motsätter sig detta. Mor- och farföräldrar ska också ha rätt att på egen hand väcka åtal i domstol för att få igenom en umgängesrätt med våra barnbarn.

Samtal med föräldrar ska vara obligatorisk om de undanhåller eller svartmålar den äldre generationen inför sina barn. Dessa föräldrar skall anmodas till samtal med psykolog eller handledare tills de förstår att barnbarnen aldrig skall dras in i en vuxenkonflikt och bli slagträn mellan generationerna.

Undantag bör naturligtvis ske om någon äldre anhörig har visat tecken på avvikande beteende eller liknande som skulle kunna vara skadligt för barnbarnet. Bevisbördan i sådant fall bör vara stark!

Barn som mist sina båda föräldrar skall i första hand tas om hand av intresserade anhöriga som t.ex.mor/farföräldrar. Fosterhem bör uteslutas helt om barnbarnet har släktingar som kan ta hand om det. Syskon ska också följas åt inte delas på!

Vi är många mor/farföräldrar som känner oss diskriminerade. Vi har under ett arbetsliv varit föräldrar, arbetstagare och någon att räkna med i samhället. Tiden vi nu kan lägga på våra barnbarn av kärlek, erfarenhet och tid borde tas tillvara och speglas i lagtexten på ett helt annat sätt än tidigare.

I Föräldrabalken idag står det att barnbarnen ska ha tillgång till den äldre generationen. Detta är något som de sociala myndigheterna struntar i att medverka till. Det är även många motioner som skrivits om detta problem i den svenska riksdagen men det är aldrig någon som har tagit dessa motioner på allvar! De blir liggande och ingen åtgärd sker! Vi är många mor- och farföräldrar som nu vill att politikerna lyssnar på oss! Framför allt för barnbarnens skull! Det är önskvärt att vår uppväxande generation ska ha en positiv familjehistoria i bagaget.
Därför kräver vi mor/farföräldrar att vi i lagtexten ska vara med som ovärderliga anhöriga till våra barnbarn.

Jag hoppas att Du som minister med din kunskap och erfarenhet kan påverka Barnkonventionen så att mor/farföräldrar får större betydelse och utrymme i lagtexten i detta avseende. I den nuvarande Föräldrarbalken känner vi oss som målgrupp inte tillgodosedda.
Jag (liksom föreningen Saknade Barnbarn) hoppas att Du kan påverka socialtjänsten till ökad kunskap och engagemang i dessa frågor.
 
Med vänlig hälsning 
 
Lena Fredriksson