Norge
Frågor om vårdnad, boende och umgänge regleras i Lov om barn og foreldre (barnelova). Bestämmelser om umgänge (samværsrett) med annan än förälder finns i § 45 i lagen. Om en av föräldrarna eller båda föräldrarna är döda kan släktingar till barnet eller andra personer som har en nära anknytning till barnet begära att rätten beslutar om umgänge. Vidare kan en förälder som nekats umgänge begära att hans eller hennes föräldrar ska ha rätt till umgänge med barnet. Umgängesrätten gäller då på villkor att den förälder som nekats umgänge inte får träffa barnet. Bestämmelsen har följande lydelse.
 
§ 45. Samværsrett for andre enn foreldra
Når den eine av foreldra eller begge er døde, kan slektningane til barnet eller andre som er nær knytte til barnet, krevje at retten fastset om dei skal ha rett til å vere saman med barnet, og kva for omfang samværsretten skal ha.
I sak om samværsrett mellom foreldra, kan ein forelder som vert nekta samvær krevje at avgjerdsorganet fastset om hans eller hennar foreldre skal ha rett til å vere saman med barnet og kva for omfang samværsretten skal ha. Samvær for besteforeldra kan berre fastsetjast på vilkår av at den som er nekta samvær ikkje får møte barnet.
Reglane i kap. 7 gjeld også for desse sakene. Det krevst ikkje at partane har vore til mekling før dei går til sak.
 
Barnets bästa ska vara avgörande för umgängesrätten. Vid beslut om umgänge i de fall en förälder har avlidit är barnets behov av umgänge med andra än den efterlevande föräldern av betydelse vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Det krävs inte några särskilda skäl för att få umgängesrätt men rätten till umgänge är inte lika självklar som för de biologiska föräldrarna. Man bör därför enligt förarbetena till lagen vara försiktig med att besluta om umgängesrätt för mor- och farföräldrar mot den efterlevande förälderns vilja.[1]
En möjlighet för bl.a. mor- och farföräldrar att ansöka om umgängesrätt även i de fall där bägge föräldrarna är i livet har diskuterats i förarbetena till barnelova såväl under 1980- som 1990-talet. Barne- og likestillingsdepartementet anför sammanfattningsvis i Ot.prp. nr. 56 (1996-97) att ”Departementet har etter grundige overveielser kommet fram til at så lenge begge foreldrene lever, må det være deres ansvar å sørge for kontakt mellom barn og besteforeldre. Foreldrene bestemmer selv omfanget av dette samværet.”. Den förälder som barnet bor tillsammans med har ansvaret för kontakten med sin sida av familjen medan umgängesföräldern har ansvaret för kontakten mellan sina föräldrar och barnet. För en utförlig redogörelse av departementets överväganden hänvisas till Ot.prp. nr. 56 (1996-97), kapitel 7.1.
Möjligheten för en förälder som nekats umgänge att begära att hans eller hennes föräldrar ska ha rätt till umgänge med barnet infördes genom en lagändring som trädde i kraft år 1998. Det konstaterades i förarbetena bl.a. att barnets förälder i de fallen inte har möjlighet att förmedla kontakten mellan sina föräldrar och barnet. Mor- och farföräldrarna har emellertid inte någon självständig rätt att vidta rättsliga åtgärder utan yrkandet måste i en sådan situation framställas av barnets förälder.[2]