Barns rätt till umgänge med sina mor-/farföräldrar och andra närstående
 
Begreppet ”tystnadens konspiration” används om problem som omgivningen och samhället inte vill veta av eller ta tag i. Det är en benämning på ihjältigande av svårlösta problem eller sociala förhållanden, där orsaken till tystnaden kan vara att man känner obehag av att tala om dem. Eller så kan det röra sig om okunnighet, skam, skuld eller rädsla. Fenomenet kan förekomma i olika sammanhang: familjemedlemmar emellan, inom släkten eller i hela samhället.

Men att försöka tiga ihjäl problem är ingen lösning. Tvärtom är det genom att synliggöra och öppet tala om även svåra saker som man kan åstadkomma förändringar. Därför är det att hoppas att det växande problemet med förvägrad rätt för barn att umgås med och träffa sina mor-/farföräldrar och/eller andra närstående inte får bli något av tystnadens konspiration, utan öppet kunna diskuteras även i vårt land. I Sverige har frågan flitigt debatterats i press och radio.

Oftast finns en bakomliggande konflikt som gör att barnet fråntas den viktiga gemenskapen. Orsakerna till konflikterna är lika många som antalet fall, men oftast har de sitt ursprung i föräldrarnas separation eller i den ena förälderns död.
Separationer och skilsmässor är i ständig ökning och därmed ökar även risken för att barn ska fråntas möjlighet till kontakt med någon närstående. Man kan med fog anta att till exempel dagens föräldrar - morgondagens mor-/farföräldrar - som inte får träffa sina barnbarn, kommer att vara betydligt fler än vad som är fallet idag.

Om tystnad får råda i denna fråga innebär det att perspektivet barnets rätt till kontakt med sina närmaste släktingar åsidosätts och försummas. Vuxenperspektivet dominerar, där konflikten finns i centrum, medan det viktigaste och det som borde finnas i centrum, nämligen barnperspektivet, helt frånses. Barn är ingen förlängning av oss vuxna. Varje liten människa är här för att bli sig själv. Barns integritet måste respekteras och därmed deras rätt till egna relationer med sina närmaste släktingar.

Man kan med fog anta att den brutna relationen kan få allvarliga konsekvenser för barnet. Alla torde vara eniga om bakgrundens, rötternas och blodsbandens betydelse för identitetsskapandet och den grund man ska stå på under hela sitt resterande liv. Om barnet inte ges tillfälle att umgås med den äldre generationen går barnet miste om, förutom gemenskap och samhörighet, även en del av sitt ursprung. För att inte tala om alla minnen av fina stunder och kärlek som barnet går miste om. Kan det finnas för många som månar om ett barn? Kan barn verkligen få för mycket kärlek är en befogad fråga i detta sammanhang.

Risken föreligger att barnet som vuxet ska känna sig bedragen och lurad på relationen till sina mor-/farföräldrar eller andra närstående. Det blir en skada som inte går att reparera. Förlorade år av gemenskap är och förblir förlorade år. Och hur känslomässigt komplicerat kan det inte bli, om det en dag visar sig vara för sent att ta kontakt. Det är en väsentlig skillnad mellan minnen av att sitta i morfars famn eller enbart minnet och fotot av där man står vid hans kista.
 
Så hur samarbeta för barnets bästa, hur hålla barnet skadelöst? 
Detta är verkligen för hela vuxenvärlden att tänka på. En dag kommer vi att se tillbaka och tänka: oj, hur kunde vi göra så mot våra barn. Hur kunde vi ha dem rättslösa. På samma sätt som vi idag tittar tillbaka och tänker: oj, hur kunde det vara accepterat en gång i tiden att aga våra barn?
Konflikter kan ingen utomstående ta ställning i. Däremot måste det anses ansvarslöst att statsmakten inte satt ned foten och signalerat att försvarslösa och oskyldiga barn inte får vara redskap eller t.o.m. användas som vapen i stridigheter vuxna emellan. Barn ska få vara barn utan att bli en del av en konflikt. Någon måste föra barnets talan! Om samhället inte tar ställning för barnens rätt, utan tiger, så är det detsamma som att samtycka. Det rimmar mycket illa med artikel 8 i FN:s Barnkonvention som lyder:
 
”Konventionsstaterna åtar sig att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande.

Om ett barn olagligt berövas en del eller hela sin identitet skall konventionsstaterna ge lämpligt bistånd och skydd i syfte att snabbt återupprätta barnets identitet”.

I många länder har man via lagstiftning sett till barnens rätt till umgänge med mor/- farföräldrar och andra närstående. Det har gått över tjugo år sedan Finland ratificerade FN:s Barnkonvention så det är hög tid att skrida till praktisk handling. Som en lämplig förebild kunde Sverige vara, där man 1998 kompletterade föräldrabalken med en bestämmelse (6 kap, 15 a §), enligt vilken talan vid domstol får föras av socialnämnden där umgänge begärs av annan än förälder. År 2006 förtydligades bestämmelsen så att vid bedömningen av om en sådan talan ska föras ska socialnämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära. Via rikssvenska dagspressen har man kunnat följa med rättsfall där umgängesrätten mellan barn och mor/-farföräldrars återupprättats. Må tidsintervallen till en sådan situation inte bli lika lång som 12 år, vilket Finland låg efter Sverige vid tillsättandet av barnombudsman hos oss.

Mary Andrén-Pada