Gösta Karf              

Lotta : bilden du sände illustrerar mycket väl vad det handlar och är frågan om. Det är just såhär det ligger till. De föräldrar som som sätter hinder i vägen för att barnen skall få ha umgänge eller träffa sina far eller morföräldrar de skär av sitt barns livs och "utvecklingsnerv" med vars hjälp och stöd barnet skall kunna utvecklas till en välfungerande och trygg person. Det är precis som du skriver Lotta, det borde i lag förbjudas!!! Förutsättningarna för att ett barn skall få känna sig hel och tillhörande ett sammahang det byggs upp mycket tidigt. Den konstruktionen bygger på relationer till far och mor-farfar, farmor-mormor, morfar och släkten. Det är grunden till en människas självkänsla.
Att kunna identifiera sig och känna igen sig hos någon som bär på gemensamma gener i fråga om utseende och beteende är grundläggande för lycka och glädje. Kontakten med båda släktgrenarna kunde jämföras med barnets psykiska lungor. Förhindras kontakten till en släktgren förstörs den ena psykiska "lungan". Barnet blir invalidiserat och har inte samma kapacitet att möta motgångar och de påfrestningar som livet ofrånkomligt kommer att erbjuda. Redan här läggs fröet till god gemenskap med andra människor senare i livet. Här läggs fröet till hur man senare kommer att känna sig: ensam - eller tillhörande ett sammanhang. Här läggs grunden till förmågan att kunna leva i ett förhållande: att ge kärlek och kunna ta emot kärlek. Har man inte som barn fått den grundläggande kärleken så blir man vilsen senare i livet om man möter någon som vill ge kärlek .
Både kärleken och dess motsats är lika starka känslor. Har man fått kärlek som barn, har man även rustats i förmågan att härbärgera andra människors kärlek. Kärleken bildar då ett resonansbotten som återklingar och ger tillbaka den kärlek som strömmar emot en. Saknar man denna resonansbotten så riskerar kärleken att endast väcka ångest då man som vuxen möter den. Då styrs beteendet och känsloyttringarna av en snedvriden uppfattning om vad kärlek egentligen är. Kontakten till båda släktgrenarna ser vi här att är mycket viktig, ja, t.o.m i vissa fall livsavgörande. Släkten och i synnerhet far och morföräldrarna är som barnets psykiska "inälvor". Saknas någon av "inälvorna" är inte psyket helt. Har någon av "inälvorna" belastats med en skada, vilket blir fallet då barnets föräldrar hindrar sina barn att få utvecklas emotionellt med det stöd som endast dessa kan ge så riskerar barnet att gå ut i livet som "stympad".